Jag har en fixering vid att göra så många stygn att skulpturerna blir hårda, trots att tyget i sig är mjukt. Den här gången ville jag gå emot den impulsen, låta vissa delar vara lösare sammanhållna. Det måste fortfarande vara tillräckligt många stygn för att ge dem stadga. Stygnen är det enda som håller ihop skulpturerna, och för få stygn skulle leda till att de föll ihop, löstes upp. I de här verken har jag arbetat mer med kluster. Något som öppnas och stängs på rätt punkter.